Personligt med Mari

Det är en glad och sprudlande Mari som svarar när jag ringer. Och jag förstår henne, hon befinner sig i skrivande stund i Spanien, i strålande sol och bara njuter.

Med sin nya bok Den sista akten på gång är det inte utan att man ställer sig frågan om vem Mari är, hur hon har blivit den hon är och hur hon har vuxit till att bli den författare hon är i dag. Med nio böcker utgivna, den tionde i och med Den sista akten, och översatt till 20 språk är Mari i dag känd som en av Sveriges största deckarförfattare.

Hur kan man då, frågar jag mig, utmana sig själv utanför detta enorma författarskap? Mari menar att hon gör det ofta, varje dag, genom att ta sig utanför sin trygghetszon, det behöver inte vara något stort, men något litet varje dag. Men hon berättar att hon har utmanat sig själv med större saker också. Bland annat genom att tacka ja till TV-serien På Spåret.

- Jag är värdelös på geografi, men kände att jag gör det ändå. Man måste våga och känna att allt man gör inte måste bli perfekt. Man får visa att man är människa också.

Mari är sedan många år tillbaka en van ”powerwalkare” och hon gör det gärna, men något hon aldrig provat på är att jogga, inte i större utsträckning åtminstone. Men så ringde de från Tjejmilen.

- De ville att jag skulle bli ambassadör. Min första tanke var: vad?

Mari är inte uppvuxen med en idrottande familj, där idrott var en del av vardagen, och man gick heller aldrig på idrottsevenemang. Så denna fråga var för henne ganska otrolig. Men hon antog utmaningen och har aldrig ångrat sig.

- Jag var ambassadör i två år och känner verkligen hur mycket det har gett mig och hur jag har kunnat bidra till att människor som ”inte kan jogga” har kommit och ställt upp. Är väl en bra lockmänniska.

I Maris böcker är barn och barns påverkan under uppväxten ett starkt återkommande tema.

- I min första bok handlar det om mobbing, jag var själv mobbad som barn och kände verkligen att jag ville berätta denna historia.

Mari menar att alla hennes böcker, på ett eller annat sätt, är en spegling av henne själv. Maris uppväxt har påverkat henne otroligt mycket och det är detta som har blivit till hennes drivkraft. Hennes orsak till att skriva, att fortsätta berätta och fortsätta känna en önskan till att berätta en historia.

- Jag älskade deckare som liten, läste allt jag kom över och har sedan dess älskat berättartekniken att det händer saker hela tiden och den spänning som hela tiden lurar.

Den mobbing som Mari berättar om i sin debutbok är otroligt grov och eftersom den delvis är självupplevd vet Mari vad hon talar om. Men hur ser det ut i dag? Har mobbingen ökat, har samhället blivit grymmare.

- Egentligen tror jag inte det. Jag tror snarare tvärtom, visst, det finns mobbing. Men i dag kan man handskas med den på ett annat sätt än på min tid. Då fanns det inte sådant som nolltolerans och kamratstödjare. Man pratar om mobbing på ett helt annat sätt än tidigare och man har redskapen för att hantera det. En helt annan medvetenhet.

Man frågar sig, blir Mari aldrig själv rädd när hon skriver. Historierna är makabra och det är något psykologiskt över dem som gör att de kryper under skinnet på en.

- Jag är extremt mörkrädd. Ibland när jag skriver blir jag så rädd för det jag skriver att jag inte ens kan titta på texten. Sitter jag själv och skriver i mitt hus måste jag ha vissa knep för att klara av det.

Mari berättar att hon ständigt konfronterats med sina rädslor, men att vara lite rädd också på något sätt driver henne att kommer över rädslorna.

Maris karaktärer är i dag välkända för de flesta och det känns som om man känner dem alla; Knutas, Karin, Emma och Johan. Mari menar att de alla har kommit till henne, hon hade inte deras historier färdiga när hon började skriva.

- Jag visste att jag ville ha en polis såklart, vem löser annars brottet och en journalist eftersom jag själv är journalist i botten. Jag ville få in den etiska aspekten på hur det är att vara journalist och rapportera om brott. Vad man får skriva och inte skriva, hur tar man kontakt med anhöriga, var gränsen går?

Självklart undrar alla om karaktärerna speglar verkliga personer. Och Mari menar att de alla till viss del gör det, även om vissa blivit ett hopkok av flera olika personer och personligheter.

- Men Knutas finns. Jag tog kontakt med Gotlandspolisen för min första bok eftersom jag hade så mycket frågor. Och där fanns han. Gösta Svensson, polischef. Han hjälpte mig otroligt mycket och var tillmötesgående och intresserad. Han är och har blivit Knutas. Även om han är pensionerad i dag har vi fortfarande mycket kontakt och han undertecknar alltid sina mail med Knutas.

Journalisten Johan Berg har mycket av Mari själv i sig, men är också en sammansmältning av personer som Mari har stött på under sin tid som journalist. Däremot är Wittberg en personifiering av teknikern Johan Gardelius vid Gotlandspolisen.

Maris böcker är fyllda av berättelser om olika personer, alla med olika öden och historier bakom sig. Och som läsare förstår man att detta kräver sin research.

- Det är ungefär 50 % av tiden som är research. Det är viktigt för mig att det är ordentligt gjort. Historien växer genom min research.

Mari börjar med att skriva en synopsis, som är på cirka 30-50 sidor och som hon sedan lämnar till förläggaren. Här finns huvuddragen med – motiv, story och mördare. I slutet av augusti sätter hon igång och då är det mycket researcharbete som väntar samt ett starkt betonat miljöarbete. Mari vill befinna sig på den plats hon ska berätta om. Bland annat befann hon sig på en anorexiklinik, inför boken Den farliga leken, för att träffa tjejer med anorexi och göra djupintervjuer och komma dem nära. Hon har studerat livet på en motercykelklubb och nu inför den kommande boken har hon tillbringat mycket tid på Romateatern och Stadsteatern.

- Det är så kul med all research, för jag får vara både journalist och författare, det är så bra att de komplettar varandra på detta sättet. Jag börjar ta tag i mina fragment som dyker upp och sen gör jag research på dessa och historien börjar växa fram.

Mari menar att hon vill vara noggrann utan att det ska kännas krystat, som om att hon bara redovisar en massa fakta. Har hon tjugo meter fakta redovisar hon bara två meter. Man ska som läsare känna av researchen och trovärdigheten i texten! Och det gör man!

/Hanna Smedberg, Stockholm, maj 2012